Synen på kvinnor

Följer serien" Bron" på SVT på onsdagar klockan 21.00. En fantastisk bra och välskriven serie som gör att jag mer än gärna bänkar mig i tv soffan.
Jag liksom nog många andra har reagerat på huvudrollsinnehavaren Sara. Sara är polis och har en liten, ja kanske inte så liten annorlunda attityd. Sara är som Kolumnisten Isabelle Ståhl i dagens Norra Skåne beskriver henne som "socialt avvikande". Detta håller jag fullständigt med Ståhl om. Men hur ska en kvinna vara då? Snäll, trevlig, söt? Ja, kanske det. Men vad är det som säger att en kvinna ska vara det?
Jag jämför med Gunvald Larsson i Beck filmerna. Är han inte rätt lik Sara? Arrogant, otrevlig och känslokall. Jag drar en parallell mellan dessa båda karaktärer. Skillnaden är dock att Larsson är helt okej. Eller är det inte så? Varför får män lov att vara otrevliga, arroganta och till och med otrevliga, men det ska då betraktas som skoj, kanske till och med lite charmigt, för visst är han väl lite charmig den där Gunvald Larsson?
Ståhl diskuterar i dagens Norra Skåne huruvida Sara har någon diagnos, borderline kanske? Varför alltid diagnos på det vi inte förstå eller renat av finner annorlunda? För var går gränsen för "normal"? Vilka av oss är normala och inte normala. Hur ska vi kvinnor uppföra oss för att ingå i ramen för normalitet?

Men för att den Andre inte ska återgå till att bli den Ene måste den Andre låta underkasta sig denna främmande bedömning. Varifrån kommer denna underkastelse hos kvinnan? ( Beauvoir, Det andra könet, 1949)

Är det som Simone de Beauvoir skrev, att kvinnan skall underkast sig och vara en söt marionett till det manliga könet. Det är så jag uppfattar kritiken mot Saras karaktär i "Bron".

Må väl