Förra torsdagen kom Jon hem från skolan och sa att jag skulle komma dit och hälsa på och ta vår anka Baldur med mig.- Va, tänkte jag, jag kan ju inte åka ned till skolan med en anka. Jag bad Jon att hans fröken skulle ringa mig och bekräfta detta nästa dag. Jodå, nästa dag ringde Jons fröken och undrade om jag kunde komma dit med en anka nästa vecka.
Denna ankan Baldur har visst blivit lite av en idol i Jons klass.
Klockan 11.00 idag släppte jag min uppsats och gick ut till vårt uthus för att fånga in Baldur. Passade även på att ta Hanna med, hon är ju en myskankehona, och det tyckte jag var bra att även visa hur en hona i myskankesläktet ser ut.
Baldur och Hanna var lätta att få in i kaninburen som fick fungera som transportbur. In med dem i bilen och ned till skolan. Jag slet som ett djur med dessa två tunga ankor. Som tur var så kom en klasskompis till Jon och hjälpte mig att bära. Det blev uppståndelse på skolgården och många kom för att titta. Baldur och Hanna bara tittade sig omkring och verkade relativt oberörda av händelsen.
Väl inne i korridoren utanför Jons klassrum fick vi sitta med och vänta. Många både elever och personal passerade och alla var intresserade av att titta i buren.
Inne i klassrummet var alla Jons klasskompisar jätteduktiga, de var tysta och fick gå fram ca 5 stycken i taget och titta på Baldur och Hanna.
Barnen var mycket intresserade och ställde många frågor. Jag och Jon svarade allt vad vi kunde, och Hanna sjöng för barnen. Myskankehonor har ett sjungande läte som är mycket fint.
Vi stannande i ca 20 minuter och sedan var det dags för det eleganta ankparet att fara hemåt.
Ute på skolgården kom det åter igen en massa barn som ville titta - det är ju inte varje dag det är ankbesök på en skola!
