I morgon fyller Hannes, Gabriel och Filip 8 år!
Tänk att killarna blir så stora! Det var inte längesedan de föddes! Jag låg i Lund i 11 veckor när jag var gravid med dem! Att jag stod ut! Jag fattar det inte. Det var ju ingen som visste om de överhuvudtaget skulle överleva.
Det var sammandragningar och blödning om vartannat hela tiden, allt var så osäkert. Min lille Gosse Jon var bara 2, 5 år och han var nästan 10 mil ifrån mig. Mamma kom ned varje torsdag med Jon och hälsade på mig. Det var så jobbigt att inte kunna stiga upp och leka med honom, jag var sängliggandes nästan hela tiden......
Varje lördag kom Krille och Jon ned till Lund och bodde på anhörighotellet. På söndagar kom mamma, pappa och min farmor ned till Lund.
Det var en sträng och kall vinter och det var så synd om lille Jon på kvällarna när de tillbringat hela dagen med mig på min sjukhussal. Snön yrde och det var kallt när Krille skulle packa ned denna lille kille i vagnen och bege sig till anhörighotellet.
Jon var ändå tuff och tålig som stod ut med detta annorlunda liv.
Pojkarna är födda en onsdag och söndagen innan gav Jon upp. Han bara skrek och skrek inne på mitt rum, han ville inte detta mer, han ville ha hem sin mamma.
Jon kräktes i vasken på mitt rum, och det var ett tydligt tecken för att han hade fått nog.
Mina föräldrar var riktiga klippor och hjälpte Krille och Jon hela tiden. Mamma och pappa tog hand om Jon väldigt mycket och avlastade Krille. Mamma tog även hand om all min tvätt. Det hade inte varit så kul att enbart ha sjukhuskläder på sig i 11 veckor, men mamma tvättade mammakläder och strök dem till mig så jag kände känna mig lite fin även om jag mest låg nedbäddad hela dagarna och tittade på video.
Kvällen innan de föddes var min bror Jerry och hälsade på. Vi spelade spel och jag kände mig som en mindre val.
På natten kunde jag inte sova. Jag var gigantiskt stor och det kliade på min mage som var så utspänd som en mage kan vara. Jag tycket även det var jobbigt med att se Jon så ledsen......
jag kunde inte sova på hela natten. Tidigt på morgonen när jag legat och läst hela natten så beslutade jag mig i alla fall för att släcka lampan och försöka sova. jag vände mig om i sängen och tog inte magen med mig (innan hade jag fått hjälpa magen att komma runt). Jag vände mig om och vattnet gick från Gabriel och Hannes! Vilken flod!
Jag ringde på klockan och då kom första värken. Personal skjutsade ned mig till förlossningen samtidigt som de plaskade runt i allt fostervatten.
Tanken var att stoppa förlossningen, men det gick inte, Hannes var redan på väg ut!
Jag ringde Krille och åkte sedan i ilfart in på operation. Det sista jag minns var att de sa : - Vi måste skära nu!
Vaknade några timmar senare och tittade upp på en whiteboardtavla på väggen där det stod: Tre pojkar. 1590 g 41 cm, 1539 g 39 cm och 1270 g 37 cm.
Jag somnade om igen, killarna hade överlevt.
Senare på eftermiddagen fick jag åka in till dem, Jag fick upp Hannes på magen, han var den ende som inte låg i respirator.
Pojkarna låg på neonatalen och hade eget rum, med egen personal.
Jag förstod aldrig hur sjuka de var när de föddes. Visst såg jag respiratorer och alla dessa mediciner, men jag var nog inte riktigt klar över vad som hänt.
Pojkarna föddes på en onsdag. På fredagen kopplades Gabriel bort från respiratorn och Filip på söndagen, mitt på min 30 - års dag!
Jag åkte hem på måndagen. Det var konstigt att komma hem.....Jag hade inte varit hemma på över 11 veckor och tyckte huset var så litet, jag hade ju blivit van vid det stora sjukhuset.
Jag mådde inte så bra. Hade fått blodtransfusioner pga dåligt blodvärde, kejsarsnittsopererad och ont i hela kroppen.
På tisdagen och onsdagen åkte pojkarna kuvösambulans till Kristianstad. De stannade sedan där i sex veckor. Det var en jobbigt tid. Jag hade fullt upp med att återhämta mig och Jon ville vara nära mig hela tiden, han passade mig, han var ju rädd att jag skulle försvinna igen. Jag var tvungen att köra till sjukhuset varje dag och lämna bröstmjölk. Visst ville jag åka till pojkarna, men det var oerhört jobbigt eftersom jag var i så dåligt skick.
Nu är det i alla fall åtta år sedan och vi har inga sviter av detta.
Pojkarna går i ettan och är som vilka försteklassare som helst trots att det föddes i vecka 30 + 5, nästan 10 veckor för tidigt.
Jag vill tacka mina föräldrar som ställde upp med hjälp och pengar under denna tid!
Vill även tacka min farmor som kom varje söndag och hälsade på mig och hade med goda hembakta kakor. Tack även till Gert -Owe, Marita, Gina och Martin som hälsade på mig. Tack även till Linda Ehrenstam som kom med goda kakor. Alla dessa besök gjorde min tillvara lättare.
Må väl
